Choreography Cristina Caprioli
Set / Light / Photography Jens Sethzman
Very Very
Utgångspunkten för rummet var att hitta grundtonen i musiken och den rumsliga rörelsen i en fragmenterad spegling och en visuell kod. Det uttryckte sig i form av en reflekterande streckkod och ljusets spel som transporterar sig genom musikens bortflyende karaktär och transformationer. Alltså på olika sätt understryka gränsöverskridningar med de visuella elementen. Jag tog fasta på de överskridningar som jag läste likt en tråd genom Dataplex, musiken av Ryoji Ikeda, som hela tiden förflyttar sig i tidsliga utvikningar och utvecklingar. Dessa tidsaxlar fungerar som en katalysator för ljusets övergångar. Övergångar som inte följer någon form av rörelselogik eller hänvisar till det koreografiska materialet. Utan snarare sveper förbi som rytmiska passager i ett samtal som löper parallellt och sticker av om vartannat. För att hela tiden återvända och dubbelexponera grundljuset som består av ett grått skugglöst lysrörljus. Kontrapunkten i [ljus]systemen initieras av en överexponering som agerar startpunkt och forcerar oss in i den djupgående förflyttningen som sedan försvinner i den ofullständiga speglingen.
Rörelsen i ljuset fungerar parallellt med den fysiskt utövande rörelsen, inte som ett understrykande utan som en resistens och en diskursiv. Det ligger på två plan: det första rör sig hela tiden i scenrummets djup och det andra i det horisontella planet med reflektion i det vertikala planet. Tematiskt är det alltid så att den djupgående rörelsen hela tiden rör sig ifrån publiken för att understryka rummets djup, detta djup förstärks av linjeringen på scengolvet som fungerar som en invertering av spegeln i fonden. Spegelns funktion är fragmenterad dubblering och djupverkan. Själva förskjutningen i spegelremsorna och objektets placering, ej centrerat, syftar till att skapa en asymmetri i rummet. Effekten blir till en glidande rumsuppfattning som gör upplevelsen mindre statisk. Det mest diskreta eller anoyma elementet i rummet är den 12 m2 horisontella svarta spegeln på rummets högra sida. Denna fyller i utgångspunkt en enda funktion och det är att dubblera morfningssekvensen som sker två tredjedelar in i stycket. Den har en speglande och förvrängande effekt för de delar av publiken som ser det under hela stycket.
Avslutningen av stycket är cirka 4.30 långt och ljusets idé i den delen är ett hackande stackato. Det som har så att säga svept förbi och dubbelexponerats blir här till en helt statisk stillastående flimrande bild. I spegelremsorna ligger det ett slumpmässigt reflekterande från lysrörsrampen som skapar en form av akkumulationsflimmer och blir en koreografisk syntes och ett visuellt diminuendo.
Jens Sethzman
